Det kan vara att jag grymtar nästa gång när någon säger att inte är det ju ett språk som sådan. Vis är det! Nu jag har ett par gånger hört en övertygande beskrivning om hur språkidentitets väsen konkretiseras på personlig nivå.

Sveriges finlandssvenskar i Åbo

På valborgsmässoafton såg jag på hur finlandssvenskar från Sverige och Finland mötte i Åbo Dövas Förbunds lokal, Hirnilä. Irma Uusimäki, som är gift med finlandssvensken Åke Uusimäki, ger en beskrivning på kornet om hur språkidentitet framträder: ”Min man pratar ju hela tiden med finska döva, men vilken förändring det förekommer i honom, när sällskapet är finlandssvenskt! Hans väsende och språk förändrar sig märkbart, och jag ser att han fördjupar sig i diskussionen på ett helt olikt sätt.”

Janne Kankkonen och jag berättade om vårt projekt och om den blivande utbildningen till närvarande svenskar, och det verkade träffa mitt i prick med dem. Janne föreläste om samarbetes viktighet och om orsaker bakom finlandssvenska teckenspråkets ostadiga ställning. Ni kan läsa mera om det senare!

I evenemanget berättade Anna-Maria Slotte om sin undersökning. Slotte redogjorde undersökningens preliminära observationer gällande finlandssvenska dövas identitet. ”Identitet är inte nödvändigtvis så starkt hopsnörd med språket”, föreställer hon. Som exempel nämner Slotte en forskningsintervju där i en grupp med fyra personer var dom eniga om att alla i gruppen var finlandssvenska teckenspråkiga. Detta oberoende av att inte alla i gruppen använde finlandssvenskt teckenspråk.

Bemärkelse av skriftlig svenska

Riksdagsledamot Mikaela Nylander besökte vårt projekt i april. Den kunskapande och ögonöppnande dagens resultat var imponerande – en utomstående person kan se från en annan synvinkel vad som är vardag i vårt projekt: Vi skriver historia! Utöver positiva iakttagelser diskuterade vi också dövas historia och de tråkiga saker som sammanhänger med den, liksom oralism, undervärdering av tecknat språk och dövhet.

Här kan du titta Janne’s tankar (på fisv. tsp) om besöket:

Det förekommer konstiga hinder även i dag: i diskussionen förekom det en förändring i grundskolans nya undervisningsplan. När det gäller teckenspråkiga – i motsats till andra språkminoriteter, t.ex. samer – är det inte obligatoriskt för dem att studera svenska. Det här är igen kanske en liten, men på stort sätt uppskakande förändring för dövas samfund. Om finlandssvenska dövas ställning har hittills varit problematisk, vad skall den vara då, när det i det alltmer minskande dövas samfund förekommer medlemmar från finskspråkiga familjer som inte alls har studerat svenska?

I undersökningen, som vi i projektet gör om finlandssvenska teckenspråk, betonas nu i början företeelser i teckenspråket som är i sin del förorsakade av skriftlig svenska. Hur stor blir klyftan mellan användare av de tecknade språken i Finland, om svenskspråkiga uttryck är okända för majoriteten?

Text: Liisa Halkosaari
Översättning: Minna Hult