Under Livs-utbildningens fjärde sammankomst 13–14.1 behandlade vi lingvistik ur olika perspektiv.

Bokstavering i finskt och finlandssvenskt teckenspråk

Juha Manunen inledde fredagen med att berätta om användning av bokstavering i finskt och finlandssvenskt teckenspråk. Eftersom bokstavering hänger ihop med det skrivna språket skiljer sig användningen av handalfabet i finskt och finlandssvenskt teckenspråk. I finskt teckenspråk grundar sig bokstaveringen på finska och i finlandssvenskt teckenspråk på svenska. I finskt teckenspråk har man delat in tecken som innehåller handalfabet i olika kategorier beroende på deras struktur. På finlandssvenskt teckenspråk har det inte gjorts något motsvarande men under föreläsningen diskuterade vi tillsammans vilka tecken i finlandssvenskt teckenspråk som innehåller handalfabet.

Se skillnaden i användning av handalfabet i finskt och finlandssvenskt teckenspråk i t.ex. veckodagarna:
onsdag på finlandssvenskt teckenspråk och finskt teckenspråk

När börjar och slutar ett tecken? Om teckenspråkigt korpusarbete i praktiken

Juhana Salonen, forskare i projektet Korpus för de finländska teckenspråken vid Jyväskylä universitet, gästade Livs-utbildningen på fredagen och berättade om vad korpusarbete innebär i praktiken. Som ett viktigt redskap i korpusarbetet lyfte Salonen fram annoteringsverktyget Elan som används för att ”transkribera” det vill säga annotera teckenspråk. I Elan är det möjligt att tidsmässigt synkronisera rader av textinformation med en videoinspelning. Då man annoterar ett tecknat språk strävar man efter att hitta skrivna motsvarigheter, så kallade glossor, till tecken. Men utöver detta kan man också ta fasta på de olika händernas rörelser, munrörelser, ansiktsuttryck, tecknens struktur och så vidare som kan införas som egna rader i Elan parallellt med till exempel översättning och kommentarer.

Genom glossor gör man tecken sökbara i en korpus. Det är dock allt annat än enkelt att avgöra vilken eller vilka skriftliga motsvarigheter som passar som glossa för tecken som kan ha flera olika betydelser beroende på kontext. Dessutom kan ett tecken utföras med olika rörelser och riktningar beroende på sammanhanget. Tecknet för HOPPA kan till exempel se väldigt olika ut beroende på vem som hoppar hur och vart. Men för att en korpus ska vara användbar måste ett sökord ge sökträffar som visar på ett teckens olika funktioner och rörelser. Och det är bland annat detta som gör annoteringen utmanande och tidskrävande. Salonen framhävde att hans forskningsgrupp hittills lagt en hel del tid på att diskutera annoteringspraxis och försäkra sig om att alla som annoterar uppfattar praxisen lika. Till denna diskussion har också hört frågan om när ett tecken egentligen börjar och slutar?

På finskt och svenskt teckenspråk används flera olika tecken för korpus. Salonen uppmuntrade Livs studerande att diskutera hurdant tecken som skulle vara naturligt att använda på finlandssvenskt teckenspråk.

Läs om korpusprojektet på Jyväskylä universitets webbplats.

Den ”passiva handen” – inte alls passiv!

Då en högerhänt person tecknar är den högra handen mer dominerande medan den vänstra handen brukar kallas för den ”passiva handen”. Under fredagens tredje föreläsning berättade Satu Siltaloppi om olika funktioner som den icke-dominanta handen har och påpekade att handen egentligen inte alls är passiv. Som ett exempel på den passiva handens funktioner gav Siltaloppi tecknet för HUS. Då man tecknat HUS kan den passiva handen hålla kvar ”husväggen” medan den dominanta handen till exempel fortsätter att berätta ett händelseförlopp. I och med att husväggen finns kvar är det senare möjligt att referera eller återgå till det specifika huset som placerats i teckenutrymmet framför en. Bland Livs studerande ledde Siltaloppis föreläsning till en diskussion om hur länge den passiva handen till exempel kan hålla kvar en husvägg utan att det blir störande eller grammatiskt fel. Därtill förde diskussionen in på frågan om hur medvetna vi egentligen är om vad den passiva handen gör då vi tecknar.

Läs Siltaloppis avhandling pro gradu Den andra handen. Den icke-dominanta handens funktioner i finlandssvenskt teckenspråk.

Språkforskning i teori: från legoklossar till dialekt

Vad innebär det egentligen att forska i språk? Det berättade Maria Andersson-Koski om på den andra utbildningsdagen som hölls i Finlandssvenska teckenspråkigas kontor i Lillhoplax. Andersson-Koski illustrerade delområden inom språkforskning med hjälp av bilder och använde till exempel legoklossar för att visa hur man kan undersöka allt från språkets minsta fonologiska byggstenar till ”legohus” av syntaktiska helheter. Föreläsningen varvades också med diskussioner om bland annat teckenspråkigt ordboksarbete, teckenspråkiga dialekter och vad det egentligen finns för negativt laddade tecken på finskt och finlandssvenskt teckenspråk.

Språkforskning i praktiken

Det sista delmomentet av Livs fjärde sammankomst sammanstrålade med Finlandssvenska teckenspråkigas medlemsträff. I samband med denna träff fick Livs studerande möjlighet att språkbada i finlandssvenskt teckenspråk, men hade utöver detta också i uppdrag att prova på rollen som språkforskare i praktiken. Denna uppgift hade Livs studerande förberett genom att gruppvis planera hur de skulle gå tillväga för att samla ett naturligt videomaterial på finlandssvenskt teckenspråk. Under medlemsträffen kunde man sedan iaktta hur grupperna följde med samtal, intervjuade, filmade och samlade in samtyckesblanketter av sina informanter.

Teckenspråkigt blogginlägg: Janne Kankkonen
Svenskt blogginlägg: Maria Andersson-Koski

Bakgrundsbilder i videoblogg: Windell Oskay (www.flickr.com)